Nu har jag och maken dammsugit i tyssnad. Han har hängt tvätt och jag har gått och små svurit åt dottern som inte vill lämna mig ifred. därav tystnaden. Ibland säger tystnad mer än 1000 ord. Med tystnaden och blicken han ger mig så visar han mig att han förstår hu robbigt jag tycker det är vissa dagar. Han behöver inte säga något och jag behöver inte säga något.. vi bara förstår varandra helt enkelt. Sen att han ibland tycker att jag överdriver är väl en annan femma.. men ibland är det så skönt att få den där tysta blicken som samtidigt känns lite betryggande. Ibland följt av en tyst kram för att få mig att må som en människa igen istället för Hondjävulen jag ibland blir. Då minsta lilla får mig att ryta ut min vrede över mina stackars barn som inte vet bättre än att det då är bäst att passa sig noga, även om de glömmer snabbt..